Vi tränar Shotokan Karate-Do, en gammal och traditionell
karatestil, som dock utvecklats till att anpassa dagens moderna samhälle.
Karate-Do kan översättas med "den tomma handens väg".
Kara (tom), te (hand)
och Do (väg). Det betyder att vi inte
använder några vapen under träningen.
Shotokan är den stil av Karate-Do som vi tränar. Shoto är smeknamnet
på den som la grunden till det vi tränar idag (Gichin "Shoto" Funakoshi).
Kan betyder träningslokal (dojo).
Shotokan var också namnet på hans första dojo.
Målet med träningen är att alla ska känna att Karate-Do kan betyda
något possitivt och stärka banden mellan kropp och själ. Träningen läggs upp så
att den passar alla oavsett vilken nivå man själv befinner sig på.
Vi tränar Kihon (grundtekniker),
Kata
("mönster"), Bunkai (tillämpning på kata),
Kumite (fight) och Taiso
(hård, fysisk träning).
Träning som hela tiden grundar sig på självförsvar.
För att träna karate spelar det ingen roll om du är gammal eller
ung, kille eller tjej. Det behövs inte heller några förkunskaper. Över 25 000
personer
mellan 10 och 60 år tränar karate enbart i Sverige. Vissa ser det
som en konst, andra enbart som motion och självförsvar.
Genom karaten har många fått ökat självförtroende.
Det är dessutom ett skönt sätt att träna upp sina muskler, få en
stark kropp och god hållning samtidigt som DU lär dig självförsvar.
Karatens Historia
Legenden berättar om den indiske buddistmunken Bodhidharma som på
500 talet vandrade från Indien till Kina för att där befästa den buddistiska
religionen. Det japanska namnet på Bodhidharma är Daruma Taishi, och på
kinesiska kallas han ibland för munken Ta Mo. Bodhidharma räknas som upphovsman
till zenbuddismen, vars ideal i alla tider har varit grundläggande för
Budo-konsternas utveckling både i Kina och i Japan.
Bodhidharma var tredje barnet till kung Suganda i Sydindien och
tillhörde krigarkasten. Han fick sin buddistiska utbildning från buddistläraren
Prajnatara, som på sin dödsbädd uttalade en önskan om att Bodhidharma skulle
bege sig till Kina för att där sprida den Buddistiska läran.
Bodhidharma, som nu var en vis mästare i dyana-meditation eller
zen-meditation, som den japanska termen lyder, följde sin mästers önskan och
gjorde en strapatsrik vandring till Kina.
Så småningom kom Budhidharma till ett kloster i provinsen Honan.
Klostrets namn var Shaolin szu och namnet Shaolin är idag starkt förknippat med
karatens ursprung.
Budhidharma började i Shaolin-templet undervisa munkarna i
Mahayana-buddhismen. Han fann emellertid att hans läror var alltför subtila för
munkarna i klostret, varför han nödgades lära dem en mera praktisk metod för att
uppnå den efterlängtade inre upplysningen. Hans undervisning grundades på den
buddistiska meditationen eller kontemplationen som kallas för dhyana på
gammalindiska (sanskrit). Termen dhyana kallas för
Ch’an på kinesiska och zen på japanska.
Den praktiska metod Bodhidharma lärde ut till munkarna jämte den
mentala undervisningen var en fysisk drill, som på kinesiska kallas för ”Shin pa
lo han sho”, som betyder de arton händerna av Lo-Han. Lo Han anses ha varit
tempelväktare vid Shaolin-szu. Denna första övning torde ha varit ursprunget
till den kampart som senare kom att kallas för Chuan-fa, som är det
mandarinkinesiska uttalet för Kung-fu. Det motsvarande japanska namnet är Kempo.
Eftersom Bodhidharma tillhörde krigarkasten är det troligt att han
redan från barndomen fick lära sig den indiska knytnävskonsten
vájramushti
och av den tog ut vissa fysiska övningar som ingick i den första
övningen han lärde ut i templet.
Bodhidharmas ursprungliga övningar finns beskrivna i två skrifter
som antas härstamma direkt från Bodhidharma. Den ena skriften kallas för
Hsi Sui Chin och påstås ha avskrivits av en elev till
Bodhidharma vid namn Hui Ko. Den andra klassiska skriften,
I-ching-ching är översatt åtskilliga gånger och man misstänker
att det är en förfalskning som inte härstammar från Bodhidharma, utan har
tillkommit långt senare.
De ursprungliga övningarna gick ut på att utveckla den inre vitala
nervenergin som kallas prana på sanskrit och shi
på kinesiska. Det japanska namnet är ki.
Trots att Bodhidharma gav de kinesiska munkarna en mera naturlig och
lättförståelig religionsutövning, så tröttnade de flesta av hans lärjungar på de
stränga andliga övningarna och en del föll till och med i sömn under
meditationen. Bodhidharma yttrade därför följande ord till dem:
”Anden och kroppen måste vara oskiljaktigt förenade. Ni är nu så
upptagna med era kroppars behov, att ni tycks vara oförmögna att förstå
betydelsen av föreningen mellan sinne och kropp. Jag ska därför ge er en ny
övning. Ägna er åt den och ni ska så småningom uppnå insikt om er innersta natur
och ert verkliga jag”.
Han lärde därefter ut de arton övningarna som benämndes Shin pa lo
han sho. Övningarna bestod i egendomliga handrörelser som utfördes med muskel
och andningskontroll. Övningarna var avsedda att via den fysiska kroppens
utveckling och fulländning skänka andlig kunskap åt de religiösa lärjungarna.
Det visade sig att övningarna efter åratals upprepningar ledde till en otrolig
förmåga att kontrollera den fysiska kroppen.
Ur dessa fysiska övningar utvecklades så småningom en kampkonst som
munkarna ibland var tvungna att använda sig av vid överfall av kringströvande
rövare. Övningarna brukar benämnas muskelförändringsövningarna efter det
klassiska verk i vilket de beskrives, nämligen I-chin-ching
som på engelska brukar kallas för "The Muscle Change Classic".
Efter Bodhidharmas död skingrades hans elever, förmodligen för att
sprida hans religiösa lära. Den kampkonst som hade utvecklats föll i glömska och
höll på att gå förlorad.
Ungefär 700 år senare blev en ung man vid namn Yen buddhistmunk och
antog namnet Chueh Yuan. Han kom i kontakt med den nästan bortglömda kampkonsten
och beslutade sig för att ägna sitt liv åt att fullända sig själv inom konsten.
Han vidareutvecklade dom arton teknikerna av Lo Han och kombinerad dom med sina
egna handtekniker. På så vis fyrdubblades dom arton teknikerna till 72 tekniker.
För att ytterligare förbättra konsten färdades Chueh Yuan genom hela
Kina för att få kontakt med andra mästare i Shaolin Chu´an-fa. Under en av sina
resor råkade han en gång bevittna hur en 60 år gammal man överfölls av en ung
och stark man. Till Chueh Ytans förvåning besegrade den äldre mannen sin
motståndare till synes helt utan ansträngning.
Chueh Yuan anslöt sig till den äldre mannen för att av honom
ytterligare förkovra sig i konsten. Den äldre mannen förnekade emellertid att
han skulle besitta några större kunskaper i tempelboxningskonsten. Han hänvisade
i stället till en man vid namn Pai Yu-Feng, som skulle vara en obesegrad mästare
inom de närliggande provinserna. Dom sökte tillsammans upp Pai Yu-Feng som
visade sig vara en man i femtioårsåldern, som tycktes utstråla en sällsam vital
kraft. De tre mästarna slog sig tillsammans och sökte sig till det gamla
Shaolin-templet där dom utvecklade ett system som bestod av 170 olika tekniker.
De 170 teknikerna sammanfattades i fem olika rörelsescheman, som
vart och ett skulle utveckla en speciell egenskap hos utövaren. Övningarna
benämndes
draken, tigern, leoparden, ormen och tranan. Dessa fem
övningar torde ha varit ursprunget till det som vi idag kallar för kata, eller
form.
Enligt Pai Yu-Feng har människan fem grundegenskaper som berör
hennes förmåga att utveckla sin inom kampkonsterna, nämligen kampanda, skelett
och leder, muskelstyrka, den vitala nervenergin samt viljestyrka. Dessa fem
grundelement måste samordnas och synkroniseras till en enda effektiv enhet.
Detta skedde genom de fem nämnda övningarna.
Draken: Denna övning var avsedd för att utveckla
kampandan. Här användes ingen muskelstyrka. Den vitala nervenergin, ki, skulle
koncentreras till en enda punkt i kroppen belägen ca 2 tum under naveln. Denna
punkt kallas för saika tanden. Rörelserna i övningen liknade en drake svävande i
luften, kapabel till rörelser i alla riktningar.
Tigern: Övningen skulle utveckla ben och leder och
under rörelserna skulle kroppen omväxlande höjas och sänkas allt under det att
flödet av ki skulle cirkulera. Det hela liknade en uppretad tiger som hoppade
fram mot sitt byte.
Leoparden: Denna övning representerade utvecklingen
av styrkan. Även om leoparden inte ser lika skräckinjagande ut som tigern, ansåg
kineserna att den kunde frambringa större styrka. Eftersom leoparden tycker om
att hoppa så är midjesektionen och extremiteterna starkare än hos tigern. Under
övningen krokade man fast ena handens fingrar i den andra handens, samtidigt som
man höjde och sänkte kroppen i en djup, bredbent ställning (kiba-dachi).
Ormen: Övningen avsåg att uppodla nervkraften eller
det inre flödet av den vitala nervenergin, som på japanska kallas för ki.
Rörelserna var mjuka och utfördes tillsammans med rytmisk andning.
Tranan: Viljestyrkan utvecklades genom att ägna sig
åt den övning som kallas för tranan. Axlarna skulle vara avslappnade och
fötterna i harmoni, viljan lugn och sinnet ha lång räckvidd.
Genom att ställningen utfördes stående på ett ben utvecklades även
balansen. Det finns en kata som idag heter Chinto eller Gankaku, och där Gankaku
betyder tranan på klippan. I denna kata står man ofta på ett ben. Kanhända har
kata Gankaku sina rötter i den uråldriga kinesiska övning som kallas för tranan.
För att bemästra dom fem ovannämnda övningarna krävdes enorma
ansträngningar och uthållighet, men den som framhärdade utvecklade både kropp
och själ.
Under århundradenas lopp utvecklades många olika stilar av kampkonst
i Kina. Enligt den gängse uppfattningen ska dom alla ha sitt ursprung från
Shaolin-szu. Den kampkonst som sålunda så småningom fulländades i Shaolin fick
namnet, Shaolin Chu´an-fa. Den idag brukliga betäckningen på Chu´an-fa är
Kung-fu. Templets namn, Shaolin, uttalas på japanska som Shorin och i Japan
utövas en kampkonst som anses vara en version av den ursprungliga Shaolin-szu
Kung-fu och som på japanska kallas för shorinji-kempo.
De ursprungliga kinesiska stilarna av Kung–fu brukar indelas i nord-
och sydkinesiska stilar samt den yttre och den inre skolan. Den yttre skolan
kallas för Wai Chia och omfattar nio olika stilar inklusive den ursprungliga
Shaolin kung-fu. Den inre skolan kallas för Nei Chia och omfattar sex olika
stilar i vilka ingår de mera välkända stilarna Pa Kua, Hsin-I och Tai Chi Chuan.
Det kanske kan roa läsaren att höra hur sägnen beskriver hur det
gick till att bli mästare i Kung-fu i Shaolin-klostret under medeltiden. Den som
då blev antagen hade ingen möjlighet att komma utur klostret. Förrän han hade
passerat den slutliga testen. Denna började med muntliga förhör om konstens
historia och filosofi. Därefter följde tävlingar med andra elever. För att klara
det sista och avgörande provet måste eleven passera en lång underjordisk gång i
templet, som slutligen ledde ut till friheten. I gångens vinklingar hade
uppgillrats fällor och mekaniska trädockor som något mekaniskt geni hade
konstruerat. Dockorna var utrustade med olika vapen som knivar och spjut.
Utlösningsanordningarna var dolda i golvet och så listigt arrangerade att inte
ens konstruktören själv visste vilka attacker som väntade. Den som helskinnad
lyckades ta sig igenom gången fann sig till slut stå vid utgången, som
emellertid blockerades av en glödhet urna som vägde över tvåhundra kilo. För att
nå friheten måste eleven flytta på urnan och det gick till så att han omfamnade
pjäsen mellan sina underarmar. På urnans ena sida fanns ett mönster
föreställande en drake och på den andra en tiger. Vid förflyttningen av urnan
brändes dessa två symboler in på elevens underarmar och blev beviset på att han
hade klarat slutprovet efter kanske femton års intensiv omänsklig träning i
Shaolin.
Varhelst mästaren sedan visade sig så kom han i åtnjutande av den
största respekt och aktning tack vare de synliga ”diplomen” på underarmarna.
Endast ett ringa antal elever lyckades klara den strapatsrika
träningen i Shaolin och ta sig ut som fulländade mästare. Det berättas att en
elev vid klostret vid namn Hu Web-Chuan efter femton års träning försökte klara
slutprovet och ta sig ut ur Shaolin. Av de 108 gillrade fällorna klarade han att
undvika de farliga attackerna fram till den trettioandra dockan. Han blev illa
skadad och fördes tillbaka till templet för vård. Under sin återhämtningsperiod
lyckades den illa tilltygade Hu Wei-chuan fly ut ur klostret via ett
avloppssystem. Trots att han inte hade klarat den slutliga testen hade han dock
mer än väl de kunskaper som krävdes för att bli en stor mästare och han vann
allmän respekt och aktning. Det påstås att Hu Wei-chuan efter sin återvunna
frihet fortsatte att utveckla den tempelboxningskonst han hade lärt sig under
sina femton år i Shaolin till den speciella och invecklade kampkonst som kallas
för Hua-chuan.
Olika stilar av kinesisk Kung-fu har fått stor spridning i
västerlandet och även i Sverige finns klubbar som utövar Kung-fu. Även den mjuka
konsten Tai Chi Chuan har nått västerlandet och många kända japanska
karatemästare övar även denna konst för att utveckla den inre styrkan genom
kontroll av ki.
Texten är hämtad från boken ”Karate-do Nyumon – en presentation
av karate” av Roy Andersson.
Karatens utveckling på Okinawa
Okinawa är huvudön i ögruppen Ryukyu, som sträcker sig mellan Taiwan
och Japan. Enligt det Japanska uppslagsverket ”Sekai Dai- Hyakkka-Jitten”, anses
en karateliknande konstart av typen ”Chuan-fa" ha kommit till Okinawa så tidigt
som under T’ang dynastin (618-906).
År 1373 allierade sig Okinawas kung Satto med Ming-kejsaren av Kina,
vilket öppnade ett kulturellt utbyte mellan de båda länderna. De vapenlösa
kinesiska kampkonsterna fick därigenom starkare fotfäste på Okinawa. En del
historiker anser dock att Okinawa redan då hade ett eget kampsystem, som
kallades för Tode. Det troliga är att de båda kampsystemem Tode och Ch’uan-fa
kombinerades.
För att vinna ökat kinesiskt inflytande på Okinawa sändes år 1393 en
grupp jordbrukare från Kina för att bosätta sig på Okinawa. Dom formade efter
hand sitt eget samhälle och kom att kallas de 36 familjerna. Denna benämning var
endast symbolisk, eftersom antalet utvandrade kineser vida översteg 36 familjer.
Enligt muntlig tradition överbringade dessa utvandrade kineser sin gamla
kampkonst Ch’uan-fa till Okinawa.
Det kinesiska inflytandet på Okinawa började år 1609, då klanen
Satsuma hade förlorat mot Tokugawa-klanen i ett blodigt inbördeskrig i Japan.
Efter sin seger lät Tokugawa ge sitt tillstånd till den förlorande parten, d v s
Satsuma-klanen, att attackera Okinawa. Under ledning av Shimazu angreps därefter
Okinawa och kom sålunda under Japanskt välde.
För att få kontroll över det ockuperade Okinawa lät Shimazu förbjuda
alla vapen bland invånarna på Okinawa, vilket orsakade stor förödmjukelse och
bitterhet. Under de närmaste århundradena utövades därför vapenkonster och den
typ av karate som då kallades Tode i hemlighet på Okinawa under oorganiserade
former utan kontakt och samarbete mellan de olika grupperna av dåtidens
experter. Det var först år1629 som de tre ledande karate-skolorna på Okinawa
enades om att fortsätta den underjordiska kampen mot de japanska inkräktarna och
man vidareutvecklade en kampkonst som var en effektiv kombination av Tode och
Ch’uan-fa. Man ändrade namnet på dessa konster till ett gemensamt namn, som var
en förkortning av Tode till Te, som helt enkelt bara betydde ”hand”. Ordet Te
lade man sedan till namnet på de orter där dom tre förhärskande karate-skolorna
höll till, nämligen Shurite i staden Shuri, Nahate i staden Naha och Tomarite i
staden Tomari.
På så vis uppstod de tidigaste egentliga karatestilarna. Alla våra
moderna karatestilar kan härledas till i huvudsak någon av dessa tre
grundstilar.
Eftersom karatekonsten på sextonhundratalet måste utövas i yttersta
hemlighet är de olika skolornas utveckling höljd i dunkel och inga namn på de
olika mästarna är kända. Inte förrän i början av sjuttonhundratalet fick en del
kända mästare historiskt fotfäste och det är från den tiden man idag kan spåra
och härleda de olika skolorna via de stora mästare som lever kvar i legender och
berättelser.
GICHIN FUNAKOSHI (1868 – 1957)
Gichin Funakoshi är den man som vi i första hand har att tacka för
att karaten överfördes från Okinawa till de japanska huvudöarna och där fick
sitt fotfäste.
Funakoshi föddes i Shuri 1868 och han var som barn och yngling klen.
Hans familj var av gammal samuraisläkt och den unge Funakoshi växte upp i en
brytningstid mellan det gamla traditionella samhället och en modernisering där
bland annat hårknutens avskaffande inom samurajfamiljerna ingick.
Funakoshi växte upp hos sina morföräldrar och fick hos dem en god
uppfostran. Under sin skoltid var han klasskamrat med sonen till en av de mera
kända karatemästarna på den tiden, nämnligen Yasutsune Azato. Tack vare denna
bekantskap blev Funakoshi antagen som elev till Azato som elvaåring. En annan av
hans tidigaste lärare var Anko Itosu.
Funakoshi fick lära sig kinesisk litteratur, först av sina
morföräldrar, och senare även av sin karatelärare Azato. Funakoshi studerade
till skollärare och började undervisa 1888, endast 20 år gammal.
Funakoshi fortsatte sina karatestudier under Azato och Itosu och
fick ofta lektioner av dom båda mästarna samtidigt. Eftersom karate på den tiden
fortfarande var bannlyst av den japanska regeringen fick träningen äga rum i
hemlighet, ofta på sena kvällar och nätterna. Träningen bestod strängt taget
uteslutande av kata-övningar, som var den traditionella träningsmetoden.
Under denna tidiga del av Funakoshis utveckling till karate-mästere
ägnade han sig också åt poesi och meditation och drog sig ibland tillbaka i
ensamhet till kullarna som omgav Shuri. Den unge Funakoshi fängslades då ofta av
vindens sus i tallskogen, vilket skänkte frid i hans sinne. Han benämnde vindens
sus i tallarna med ordet shoto, som betyder ungefär tallvågor och syftade på
vindens förmåga att sätta tallskogen i vågliknande rörelser. Så småningom
började Funakoshi signera sina poem med shuto. Senare då han flyttat till Tokyo
blev hans signatur alltmera förknippat med hans vanliga namn och han kallades
ofta Shoto Funakoshi. Den dojo i Tokyo där Funakoshi undervisade blev så
småningom uppkallad efter Funakoshis ursprungliga signaturnamn till Shoto-kan,
där ordet kan står för hall. Detta namn blev senare namnet på den stil som idag
huvudsakligen omfattar Funakoshis egen stil, nämligen Shotokan som sorterar
under Japan Karate Association.
1921 ombads Funakoshi att deltaga i en stor demonstration av de
traditionella budo-arterna i Tokyo och begav sig till de japanska huvudöarna för
första gången. Inför bland annat den moderna judons grundare, Jigoro Kano,
demonstrerade så Funakoshi karate, som på den tiden var en helt okänd kampkonst
i Japan.
Funakoshis demonstration möttes av ett enormt gensvar och han ombads
att stanna kvar i Japan och börja undervisa. Efter att först ha tillfrågat sin
lärare Azato accepterade Funakoshi. Den första tiden i Tokyo levde han under
mycket knappa omständigheter, men efterhand som intresset för karate spred sig
förbättrades Funakoshis levnadsvillkor. År 1922 skrev han sin första bok om
karate, Ryukyu Kempo Karate och 1935 gav han ut sin nästa bok, Karate-do Kyuhan,
i vilken han beskrev de 16 kata-formerna på vilka han grundade sin karatestil
Shotokan.
En av Funakoshis första och bästa elever var Hironori Otsuka, som
senare lämnade Funakoshi och startade sin egen karatestil Wado-ryu.
Funakoshi hävdade alltid, att det var kata-träningen som var den
egentliga karaten och att endast tillräcklig kata-träning var nödvändig för att
klara sig i farans stund, eftersom kata-träningen utvecklade även de mentala
egenskaperna.
De kata-former som Funakoshi tog med sig från Okinawa var följande
sexton, som utgör grunden i hela Shotokan-systemet: Heian I – V, Tekki I – III,
Bassai-Dai, Kanku-Dai, Kanku-Sho, Empi, Jion, Jitte, Hnagetsu, och Gankaku.
Funakoshis elever fick hålla på med Heian och Tekki kata i tre år
innan de fick fortsätta med mera komplicerade former. Hans uttryck hito-kata
sannen, ”en kata tre år”, visade vilken oerhörd vikt han lade vid korrekt
kata-träning, Resultatet blev att hans eleverkunde uppvisa en karate som
överträffade alla andra i avseende på stilrenhet och exakthet.
Funakoshi vann genom sin ödmjukhet den största respekt inom alla
karate-stilar. Hans uppfattning var att det tog en livstid att tillägna sig kata
som han införde i system. Dessa kata ansåg han vara de lämpligaste för
självförsvar och fysisk och mental utveckling. För Funakoshi var karate det
samma som kata.
Funakoshi var speciellt stark med armbågstekniker, empi-ate, som han
ibland kunde göra upp till 1000 slag i ett sträck på makiwara.
Många av Funakoshis elever ville lära sig även kumite utöver kata,
men det tog flera år innan han gav med sig och slutligen lärde ut gohon-,
sambon- och ippon-kumite. Funakoshi var alltid motståndare mot ju-kumite, som
han ansåg förstörde den riktiga karaten.
Funakoshis son, Yoshitaka Funakoshi, övertog på Funakoshis ålderdom
allt mera av undervisningen. Yoshitaka ansågs som en av de allra största
mästarna i medern tid. Tyvärr dog han en alltför tidig död redan i
fyrtioårsåldern strax efter andra världskriget.
Det sägs att Funakoshi på sin dödsbädd för första gången sa att han
började kunna karate. Eftersom han alltid hävdat att det tar en livstid att lära
sig konsten förstod de närvarande att slutet var nära. En av Funakoshis närmaste
elever, Shingeru Egami, som var närvarande vid Funakoshis död, öppnade efter
Funakoshis bortgång sin egen stil, som han kallade Shoto-kai.
Texten är hämtad från boken ”Karate-do Nyumon – en presentation av
karate” av Roy Andrsson.
|